Lukasevangeliets 17:e kapitel berättar om hur Jesus möter tio spetälska män. De får ju inte komma i närheten av andra pga smittorisken, men de tror på att Jesus kan hela och ropar högt ”Jesus! Förbarma dig över oss!” Jesus säger åt dem att de ska visa upp sig för prästerna som kan friskförklara dem – och på vägen dit blir de också helade! En av männen vänder tillbaka till Jesus för att tacka honom. ”Var är de nio andra?” När du och jag läser texten blir vi nog också förvånade: Varför springer de inte alla genast tillbaka för att tacka för undret som har skett? Dessutom är han som återvänder en SAMARIER – en utlänning!
Det är lätt att vara så glad och uppfylld av det goda man fått att man glömmer bort den som givit det. Det är som när man som förälder måste påminna barnen att tacka farmor och farfar för postad julklapp – det är inte alltid det händer av sig självt.
Ju mer man tackar, desto mer hittar man att tacka för! Desto mer känner man igen Guds hand mitt i vardagen – hans ledning, hans inspiration, hans visdom, kraft och frid när ens egen börjat tryta.
”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus.” (1Thess 5). Vad är det Gud vill? Att vi ska samtala med honom i bön, bära fram bekymmer och glädjeämnen, och att vi ska tacka honom för den han är och för allt det han gör. Då får vi en bestående glädje, som håller genom alla omständigheter. Enkelt? Nja… vi får hjälpas åt att påminna och uppmuntra varandra till det!
Guds välsignelse /Lotta Stevens
