För lite mer än tre år sedan dog min pappa Börje hastigt, det har helt enkelt inte känts rätt att skriva en massa om det på sociala medier. Men idag blir det en bloggpost om en liten sekvens.

Sorgen är ju där ständigt närvarande. Ibland kommer minnen och känslor från ingenstans. Min pappa var på många sätt en fantastisk person, det finns verkligen anledning att återkomma till honom längre fram.

I morse mindes jag plötsligt kristallklart en händelse som inträffade någon gång tidigt 1980-tal.

Vi är hos min morfar och mormor ute vid deras stuga i Vika, Falun. Min mormor har vid den här tiden en egen bil, en DAF 66. Det är en liten bil, (Wikipedia talar idag om för mig att den väger 800kg). Jag och min bror är med pappa ute på gården och vi utmanar honom. “Pappa kan du lyfta mormors bil”. Vi är i 6–7 års åldern. Pappa är vid det här tillfället runt 35. Han har en egen byggfirma och han jobbar hårt. Pappa är kraftig och lång, han är känd för sin råstyrka. Troligtvis har vi sett honom göra det här tidigare eftersom vi ber honom om det.

Han går fram till DAF:en böjer sig ner och tar tag i kanten på vänstra sidan av bilen, någonstans mitt mellan däckparen och så lyfter han upp den tills han står med raka ben och rygg. Bilen står på två hjul, däcken på vänster sida är ca en meter över marken. Han tittar på mig och brorsan och säger (som jag minns det helt utan ansträngning). “Ska jag välta den tycker ni?” och vi ropar “Nej!”. Mormor ser det hela, kommer ut och ropar “Akta bilen!”. Pappa ställer ner den igen och jag och brorsan är så stolta. Vi har verkligen världens starkaste pappa!

Idag mer än 30 år senare så faktiskt, det stämmer nog. Kanske inte världens starkaste men ändå, vår pappa var nog starkare än de flesta pappor.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2nY8hWB