Påsken är den viktigaste högtider som jag ser det.
Jag funderade idag på en lite udda fråga.
Vi kan läsa att ståthållare hade som sed att släppa en fånge fri i samband med påskhögtiden.
Och det var det som gjorde att folket fick välja mellan att släppa Jesus som kallades Messias eller Jesus Barabbas.
Folket valde att Jesus Barabbas skulle släppas fri och ropade att Jesus som även kallades Messias skulle korsfästas. Pilatus tvår sina händer och säger
”Jag är oskyldig till den här mannens blod. Detta får bli er sak.”
Min fundering idag rör Barabbas, hur kände han i den stunden. Han var ju inte skyldig till att Jesus blev korsfärst, men han visste ju vad han själv gjort. Var han lika övertygad om att Jesus var en upprorsmakare som de flesta Judar blivit efter att de övertalats av översteprästerna. Förstod han att Jesus var oskyldig?
Vad hände med Barabbas sedan?
Påsken började ju som en fruktansvärd händelse, men slutar med det största som hänt mänskligheten.
Jesus sista ord på korset
”Eli, Eli, lema sabachtani?” (vilket betyder: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?)
Det var ingen lätt uppgift för Jesus där på korset…
Det är svårt att ens tänka sig in i hans situation där, men det är härligt att veta att vi alla kan få evigt liv tack vare det han genomled.
Advent…
Advent kommer av latinets adventus (Domini) som betyder (Herrens) ankomst och är den inledande perioden i det kristna kyrkoåret.
Herrens ankomst är ju det som skedde för ca 2000 år sedan. Att Jesus föddes i ett stall i Betlehem av jungfru Maria. Och herren guds son föddes som en människa, precis som du och jag.
Nu hoppas jag att vi alla kan få lite lugn och ro under jul och nyårshelgen, och att vi får tid och möjlighet att fundera på hur denna 2000 år gamla händelse påverkar dig och mig idag.
Vi i Korskyrkan Borlänge önskar alla en välsignad jul och ett gott nytt år!
Genom Peter, ordförande.
Då är semestrarna slut…
Då har den varmaste sommaren i manna minne passerat och jag hoppas ni haft en härlig sommar.
Vi rullade igång med våra ordinarie gudstjänster i söndags och snart är vi uppe i “full fart”
Närmast framför oss ligger vår församlingsdag den 1 september.
Hoppas vi ses där!
///Ordförande
Midsommar på Dalagården
Pastorn har ordet – so093lvsjqneks3l
”Glöm mig” av Alex Schulman
Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.
Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?
Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.
Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.
Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.
Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.
Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.
Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.
På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”
Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.
Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.
Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.
from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ
Pastorn har ordet – so093lvsjqneks3l
”Glöm mig” av Alex Schulman
Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.
Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?
Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.
Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.
Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.
Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.
Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.
Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.
På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”
Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.
Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.
Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.
from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ
Pastorn har ordet – so093lvsjqneks3l
”Glöm mig” av Alex Schulman
Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.
Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?
Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.
Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.
Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.
Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.
Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.
Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.
På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”
Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.
Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.
Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.
from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ
Pastorn har ordet – so093lvsjqneks3l
”Glöm mig” av Alex Schulman
Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.
Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?
Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.
Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.
Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.
Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.
Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.
Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.
På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”
Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.
Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.
Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.
from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ
Pastorn har ordet – so093lvsjqneks3l
”Glöm mig” av Alex Schulman Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.
Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?
Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.
Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.
Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.
Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.
Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon så nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.
Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.
På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”
Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.
Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.
Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.
from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ
Pastorn har ordet – Läser just nu en bok om 1300-tals mystikern Mesiter Eckhart skriven av James Finley.
Meister Eckhart’s Living Wisdom
Finley tar i boken ett dråpligt exempel. Han beskriver en man som ber och plötsligt kommer en praktfull ärkeängel in i rummet och börjar tala med mannen. Samtidigt surrar en lite fluga mot fönstret och trots den mäktiga uppenbarelsen irriterar den mannen. Han skulle lätt kunna slå ihjäl flugan.
Poängen Finley gör är att mannen, ärkeängeln och flugan jämfört med Gud är på precis samma nivå, alla tre är skapade av Gud.
Det gör detsamma om du är en mäktig ärkeängel eller en liten surrande fluga. Båda är varje sekund beroende av Guds uppehållande kraft.
Finley argumenterar att den synen på Gud präglar allt Meister Eckhart skriver.
Jag gillar det! Allt, det vanliga i våra liv så väl som det spektakulära är lika beroende av Gud, allt kan och borde fascinera oss. Vardagens tristess ska inte undvikas i jakten på sensationella upplevelser. Jämfört med Gud är inte en ärkeängel märkvärdigare än en fluga.
Herre ge oss ögon som ser.
from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2uGl5Tq