”Glöm mig” av Alex Schulman

Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ

”Glöm mig” av Alex Schulman

Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ

”Glöm mig” av Alex Schulman

Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ

”Glöm mig” av Alex Schulman

Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart som elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ

”Glöm mig” av Alex Schulman Måste erkänna att jag alltid haft svårt för Alex Schulman, han har för mig varit urtypen för den elake och ytlige pseudokändisen. I alla fall tills jag läste ”Glöm mig”, min första bok av honom.

Alex skriver rakt på sak, självutlämnande och ärligt. I boken beskriver han barnets utsatthet i relation till sin alkoholiserade mor, kulturpersonen Lisette Schulman. En sak som gör boken extra intressant är Alex längtan efter försoning. Här ställs många bra och viktiga frågor på det temat. Är försoning möjlig i de sårigaste relationer och hur ser den i så fall ut?

Alkoholen flödar verkligen i det Schulmanska hemmet. Hos Alex dricks det till allt, på morgonen, till lunchen, till teven på kvällen. Det är snapsar, vin och sprit av alla de slag. I en gripande scen beskrivs en sommarkväll i Värmland där familjen, Alex och hans två bröder och mamma pappa åker till en pizzeria. Det börjar trevligt med goda samtal och gemenskap men snart glider båda föräldrarna in i alkoholens dimmor, samtalen upphör. Barnen försvinner och blir osynliga. Det hela slutar med att den äldsta brodern som är 14 år får ”övningsköra” hem till familjens sommarstuga. Det gör ont i magen att läsa, Alex förmedlar sveket och osynliggörandet med smärtsam tydlighet.

Mamman beskrivs som närmast perfekt tills det att Alex är runt fem år. Det är intressant, själv har jag bara enskilda fragmenterade minnen från den åldern men Alex minns sina första år tydligt och i dessa minnen är mamman kärleksfull, bekräftande och nära. Kanske är det kontrasterna till det som kommer sen som gör att han minns dessa tidiga år så tydligt? För någonstans under Alex lågstadietid förändras mamman totalt, hon blir nyckfull och elak. Ena stunden kärleksfull för att nästa stund visa ett närmast bottenlöst förakt mot Alex.

Sen följer ett långt och utdraget lidande i relationen till mamman. Mammans missbruk är verkligen flodhästen i vardagsrummet, alla ser det men ingen pratar om det. Fadern och bröderna gestaltar urtypen för medberoende. ”Mamma är dålig och måste vila” säger fadern. Men grabbarna har för längesedan hittat de gömda spritflaskorna. De blir experter på att skydda mammans missbruk och att till varje pris undvika ämnet.

Det hela kulminerar tillslut när Lisette ska vara barnvakt till Alex första barn, han intalar sig att hon kommer skärpa sig, att hon kommer klara det. Ändå super hon sig redlös och lämnar barnet sittande i sin egen avföring. Det är vändpunkten. Alex tar mod till sig och konfronterar mamman för första gången. Hon reagerar starkt med manipulation och självömkan. Det är då SMS:en med budskap som ”Glöm mig” kommer.

Tillslut får Alex med bröder in henne på ett behandlingshem och sina sista år lever hon så nykter. Men Alex behöver mer, han behöver samtal med sin mamma om varför det blev som det blev, framförallt längtar han efter ett förlåt. Det kommer aldrig, deras relation blir ändå något bättre, mamman får till och med vara barnvakt igen. Men det förlösande samtalet kommer aldrig. Bokens ärlighet punkterar den djupt mänskliga förväntan på tillrättalagda hollywoodslut där alla lösa trådar knyts ihop.

Mamman beskriv dock inte enbart som ett obegripligt monster, det finns en ömhet och en respekt för moderns intelligens och yrkesskicklighet och han återkommer gång på gång till de fösta åren då allt var som det skulle. Alex gräver i sin egen historia och upptäcker att hans morfar författaren och provokatören Sven Stolpe var fruktansvärd mot sin dotter.

På ett sätt är logiken lika brutal som enkel. Lisette såras svårt av sin pappa och i sin tur sårar hon nu genom sitt missbruk sina söner. Alex ser det här mönstret och skriver ”kanske handlar det om en förbannelse som måste brytas så att jag inte ger vreden i arv till mina barn.”

Detta sätter fingret på det som vi ofta ser i själavården, att den smärta som inte bearbetas nästan automatiskt överföras till andra.

Där någonstans förstår jag fenomenet Alex Schulman bättre. Han framstår inte längre enbart elak och ytlig utan som en människa som längtar efter försoning och att förstå sig själv.

Jag hoppas verkligen att bearbetandet under bokens tillkomst hjälper honom att bryta förbannelsen.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2FhBBCZ

Meister Eckhart’s Living Wisdom

Finley tar i boken ett dråpligt exempel. Han beskriver en man som ber och plötsligt kommer en praktfull ärkeängel in i rummet och börjar tala med mannen. Samtidigt surrar en lite fluga mot fönstret och trots den mäktiga uppenbarelsen irriterar den mannen. Han skulle lätt kunna slå ihjäl flugan.

Poängen Finley gör är att mannen, ärkeängeln och flugan jämfört med Gud är på precis samma nivå, alla tre är skapade av Gud.

Det gör detsamma om du är en mäktig ärkeängel eller en liten surrande fluga. Båda är varje sekund beroende av Guds uppehållande kraft.

Finley argumenterar att den synen på Gud präglar allt Meister Eckhart skriver.

Jag gillar det! Allt, det vanliga i våra liv så väl som det spektakulära är lika beroende av Gud, allt kan och borde fascinera oss. Vardagens tristess ska inte undvikas i jakten på sensationella upplevelser. Jämfört med Gud är inte en ärkeängel märkvärdigare än en fluga.

Herre ge oss ögon som ser.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2uGl5Tq

Meister Eckhart’s Living Wisdom

Finley tar i boken ett dråpligt exempel. Han beskriver en man som ber och plötsligt kommer en praktfull ärkeängel in i rummet och börjar tala med mannen. Samtidigt surrar en lite fluga mot fönstret och trots den mäktiga uppenbarelsen irriterar den mannen. Han skulle lätt kunna slå ihjäl flugan.

Poängen Finley gör är att mannen, ärkeängeln och flugan jämfört med Gud är på precis samma nivå, alla tre är skapade av Gud.

Det gör detsamma om du är en mäktig ärkeängel eller en liten surrande fluga. Båda är varje sekund beroende av Guds uppehållande kraft.

Finley argumenterar att den synen på Gud präglar allt Meister Eckhart skriver.

Jag gillar det! Allt, det vanliga i våra liv så väl som det spektakulära är lika beroende av Gud, allt kan och borde fascinera oss. Vardagens tristess ska inte undvikas i jakten på sensationella upplevelser. Jämfört med Gud är inte en ärkeängel märkvärdigare än en fluga.

Herre ge oss ögon som ser.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2uGl5Tq

Från hösten väntar nya spännande utmaningar. Jag har tjänat Korskyrkan i Borlänge som pastor i femton år. Det har varit fina år men nu står jag inför ett nytt kapitel. Från hösten så börjar jag en ny tjänst på Sjukhuskyrkan som sjukhuspastor i Falun och Säter.

Bifogar brevet som jag skrev till vännerna i Korskyrkan. (Kan laddas ner här)

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2oYOs1W

För lite mer än tre år sedan dog min pappa Börje hastigt, det har helt enkelt inte känts rätt att skriva en massa om det på sociala medier. Men idag blir det en bloggpost om en liten sekvens.

Sorgen är ju där ständigt närvarande. Ibland kommer minnen och känslor från ingenstans. Min pappa var på många sätt en fantastisk person, det finns verkligen anledning att återkomma till honom längre fram.

I morse mindes jag plötsligt kristallklart en händelse som inträffade någon gång tidigt 1980-tal.

Vi är hos min morfar och mormor ute vid deras stuga i Vika, Falun. Min mormor har vid den här tiden en egen bil, en DAF 66. Det är en liten bil, (Wikipedia talar idag om för mig att den väger 800kg). Jag och min bror är med pappa ute på gården och vi utmanar honom. “Pappa kan du lyfta mormors bil”. Vi är i 6–7 års åldern. Pappa är vid det här tillfället runt 35. Han har en egen byggfirma och han jobbar hårt. Pappa är kraftig och lång, han är känd för sin råstyrka. Troligtvis har vi sett honom göra det här tidigare eftersom vi ber honom om det.

Han går fram till DAF:en böjer sig ner och tar tag i kanten på vänstra sidan av bilen, någonstans mitt mellan däckparen och så lyfter han upp den tills han står med raka ben och rygg. Bilen står på två hjul, däcken på vänster sida är ca en meter över marken. Han tittar på mig och brorsan och säger (som jag minns det helt utan ansträngning). “Ska jag välta den tycker ni?” och vi ropar “Nej!”. Mormor ser det hela, kommer ut och ropar “Akta bilen!”. Pappa ställer ner den igen och jag och brorsan är så stolta. Vi har verkligen världens starkaste pappa!

Idag mer än 30 år senare så faktiskt, det stämmer nog. Kanske inte världens starkaste men ändå, vår pappa var nog starkare än de flesta pappor.

from Stories by elsander.nu on Medium http://ift.tt/2nY8hWB